lillalois

Inatt hade vi och Lovisa lite olika förslag på lämplig aktivitet. Jag och Älskling ville gärna sitta uppe och röja undan saker på datorn samtidigt som Lovisa inte kunde förstå varför inte hela familjen gick och la sig med henne? Eros gjorde ett vänligt försök men Lovisa tyckte nog inte att det dög fullt ut, han kan varken amma eller sjunga Trollmors vaggvisa... Efter några vändor till sängen för att amma, mysa och vagga så fick hon till slut komma upp och ligga i famnen istället.

Några minuters tittande senare så somnade hon om i mitt knä i köket. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur många "experter" som säkert skulle säga att det var fel gjort. Att vi lät barnet "vinna", att vi ändrade på rutiner och regler istället för att kämpa vidare med nattningen i sängen. Andra hade kanske sagt att vi skulle lagt oss tidigt själva för att underlätta barnets dygnsrytm och tillgodose hennes behov.

Men när jag tänkte lite till och tittade på den genomnöjda lilla tjejen som sov i mitt knä så kände jag verkligen att det var precis en sån här förälder jag ville bli! Det var minnen som dessa (okej inte spädbarnsminnen men själva grejen..) jag minns från barndomen som väldigt positiva och hoppades kunna föra vidare. Den där förmågan att vara flexibel och ibland se regelbrott som vardagslyx. Att inte vara så principfast utan istället försöka få varje dag mysig efter förutsättningarna.

Självklart krävs det rutiner i grund för att kunna avvika från dem men ibland känns det som att man gör det tråkigt bara för att det "ska vara så" eller för att härdas. För min del är det helt okej att nattuggla och ta sovmorgon, även om man är ett barn! :)