Förlossningsberättelse

Lovisa föddes den 28 maj (dagen efter BF) klockan 06.41.


Lugna av tanken "förstagångsföderskor går alltid över tiden" så bokade vi in stora festligheter på BF den 27 maj. Exakt vad vi firade förblir en familjehemlighet ett tag till men på torsdagskvällen (26 maj) kom Älsklings pappa hit för att kunna närvara dagen därpå. Han och hans boxer Freja fick husera på kökssoffan i vår lilla etta så vi hade det trångt och mysigt.

Klockan 04 på natten vaknade jag av värkar. De var oregelbundna och gjorde inte så fruktansvärt ont. Jag kände mig mer pirrig av att det kanske, kanske var på gång och det gjorde det svårt att somna om. Hemlisarna som skulle äga rum den 27e gjorde det också lite svårt att sova så man kan säga att jag var hyfsat klarvaken från 04 och framåt. Värkarna fortsatte under dagen men vi genomförde vår hemlis och efter det var det smörgåstårta hos mormor med familjen. För första gången under graviditeten så satte jag en stol framför diskbänken för att kunna hjälpa till med maten!

Jag tänkte hela tiden att "det måste göra ondare än så här, detta kan inte vara the real deal" så vi var ganska lugna. På kvällen gick vi till Stekhuset för att fira ytterligare och jag njöt av Husets oxfilé och sedan glass med mycket chokladsås, mums! Ganska trött och lycklig efter en stor dag, värkar och mycket mat så somnade jag gott vid 00-tiden.

03.00 var värkarna igång igen, kroppen tyckte väl att 3 timmar var tillräckligt med sömn. Ville inte väcka Älskling i onödan men klockade i alla fall värkarna. 30-120 sek långa med ca 3 minuters mellanrum. Efter någon timme väckte jag honom ändå med frågan "Tror du man ska ringa och rådfråga förlossningen i alla fall?". Det gjorde vi och fick svaret att om jag ändå inte ville ha någon smärtlindring från sjukhuset kunde vi ta det lugnt och komma in när vi kände för det. "Förstföderskor tar ju alltid lång tid på sig". Sagt och gjort så tog jag ett bad, Älskling gick bort med hundarna till mormor och vi packade in BB-väska, kamera och smörgåstårta i bilen.

Samtidigt som vi ringde på dörren till förlossningen började det göra så där riktigt ont. Då kände jag att det var i lagom tid vi hade kommit till sjukhuset. Klockan var 06.00. Jag försökte förklara att det gjorde mer ont nu, på ett annorlunda sätt, och Älskling försökte förklara att CTG-kurvan inte såg så bra ut men personalen tog det lugnt. 06.10 emlade jag handen (stickrädd...) och fick lustgas. Hade testat lustgas tidigare och älskat det men nu kändes det inte som att det gjorde så stor skillnad. Allt kändes ändå helt okej, visst gjorde det ont men det hade jag ju förväntat mig.

 

Jag hann inte ta så många andetag i lustgasen förens även barnmorskan tyckte att Lois verkade påverkad därinne i magen. Vid den första kontrollen visade det sig att jag redan var öppen 9 cm och helt plötsligt var hela rummet fullt av personal. Jag kan villigt erkänna att jag inte var så medveten om vad som hände runt omkring mig, jag var fullt fokuserad på att andas och följa personalens instruktioner så gott jag kunde. De satte sugklocka på Lois och gav mig värkstimulerande i alla fall, det minns jag. Stickrädslan ägnade jag inte en tanke… På tre krystvärkar och 8 minuter så var vår lilla Lois ute! 06.41 den 28 maj 2011.

 

Eftersom Lois fortfarande var påverkad när hon kom ut så sprang de iväg med henne direkt. När jag har sett på ”En unge i minuten” och liknande program har jag alltid tyckt att det ser så obehagligt ut, men när det hände på riktigt så kände jag mig förvånansvärt lugn med att Älskling följde med henne och allt gick säkert bra.

 

Allt gick ju väldigt bra och efter några minuter kom en tårögd Älskling och lilla Lois tillbaka. Tankarna just då var ungefär ”Shit en BEBIS!” ”Vad mycket hår hon har!” och ”Hjälp vad jag är trött…”. Man kunde ju tro att all moderskärlek skulle komma farandes direkt men just då kändes det faktiskt mest suddigt och overkligt.


Lycklig!


Två stygn skulle de sy och plötsligt var stickrädslan väldigt närvarande igen! Jag var inte ett dugg sugen på varken bedövningsspruta eller stygn… Då fick jag för första gången nytta av lustgasen och efter några andetag var jag mer medgörlig. Lustgas ger mig en känsla av ”Usch vad obehagligt detta är, men jag bryyyyr mig inte…”. Mycket bra!

 

Stolt pappa :)


Vi fick vara ca en timme på neo-avdelningen för att dubbelkolla att hon återhämtade sig bra. Alla prover tydde på en frisk och pigg flicka så vi var lugna. Vid 09-tiden hade Lois bevisat att hon kunde äta bra, jag hade duschat och vi kände oss redo att åka hem. Jag frågade lite fint om tidig hemgång men fick till svars att minst ett dygn skulle stanna på BB innan de kunde utvärdera när vi skulle få gå hem. Detta på grund av att Lois hade det lite jobbigt under förlossningen. Så vi fick stanna kvar ett tag till.


Kommentarer
Postat av: zasata - en emetofob

Grattis! Men du måste ju berätta vad ni gjorde!

2011-07-14 @ 21:56:19
URL: http://zasata.blogspot.com
Postat av: Angelica - Mamma till Moa

Vilken härlig berättelse! Skönt att du tog allt så bra :)

2011-07-16 @ 21:49:09
URL: http://mariaangelicasofia.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0