Prioriteringar på hundfronten
Idag betedde sig Clara riktigt illa och det kändes som en tydlig signal till oss att vi borde ge hundarna mer plats här hemma. Lovisa är jättesnäll mot dem (och de mot henne) men på sistone har hundarna verkligen hamnat långt ner på prioriteringslistan. Vi är trötta och gnälliga, tjatar och skäller, går korta promenader, fokuserar på Lovisa och visar väl alltför ofta att de är "i vägen" när vi inte orkar.
Det låter lite som att vi har två urflippade monster här hemma vilket inte är fallet. Vi är bortskämda med att hundarna ska kunna gå lösa och självklart känns det som ett nederlag om de är lite för understimulerade för att hantera det just nu. I ärlighetens namn kunde vi haft större problem. Allt som oftast är hundarna underbara träningskompisar, tålmodiga barnvakter, ett härligt sällskap och perfekta fotvärmare i sängen. Men ibland måste man påminnas om att det faktiskt krävs lite arbete från vår sida också för att ha det så där trevligt och harmoniskt hemma, man kan inte prioritera bort familjemedlemmar bara för att de inte kan föra sin talan.
Nu har vi flyttat runt en hel del, vi bor väldigt trångt vilket påverkar hundarna negativt, vi har fått en bebis och så vidare... Vi borde satt dem i första rummet från början istället för att bara släpa med dem i vår karusell av viljor och måsten. Vi slappnade kanske av för mycket när vi såg hur snälla de var mot Lovisa och tänkte "bra, då har vi vårt på det torra".
Det låter lite som att vi har två urflippade monster här hemma vilket inte är fallet. Vi är bortskämda med att hundarna ska kunna gå lösa och självklart känns det som ett nederlag om de är lite för understimulerade för att hantera det just nu. I ärlighetens namn kunde vi haft större problem. Allt som oftast är hundarna underbara träningskompisar, tålmodiga barnvakter, ett härligt sällskap och perfekta fotvärmare i sängen. Men ibland måste man påminnas om att det faktiskt krävs lite arbete från vår sida också för att ha det så där trevligt och harmoniskt hemma, man kan inte prioritera bort familjemedlemmar bara för att de inte kan föra sin talan.
Jag har funderat lite på om kombinationen småbarn hemma, två aktiva hundar, driva eget företag, plugga, flytta till hus och ha fritidsintressen kanske helt enkelt inte går ihop sig? Kanske finns det en anledning till att andra bara gör två saker i taget? Samtidigt känner jag att det ska gå! Att hundarna tar smällen är i alla fall inte okej utan vi måste hitta andra sätt att kombinera livet på så att alla blir nöjda.
Åtgärden tror jag främst heter egentid för både Clara och Eros, den där bristvaran vi alla slåss om. Men de behöver få komma ut och träna, bli sedda och aktiverade på ett bättre sätt än idag. Inte någon gång i veckan utan varje dag. Lovisa får vara hos mamma några timmar då och då så att hundarna kan få odelad uppmärksamhet. Vår trånga etta flyttar vi ju snart ifrån och i huset blir det lättare för dem att få eget space. Tills dess har de en skön frizon hemma hos mormor. Vår tråkiga attityd får vi helt enkelt ändra på, även när vi är trötta. Det finns ingen anledning till suck och stön eller nej och fy när hundarna endast reagerar på det vi väljer att utsätta dem för (lättare sagt än gjort...). Till sist får vi nog öva på lite mysiga aktiviteter ihop. Superglada hälsningar när vi kommer hem, lite massage framför TVn, lekar tillsammans, tuggben när Lovisa sover osv. Bli bättre på att visa vår uppskattning helt enkelt :) Att det ska vara så svårt att prioritera det roligaste man vet? Men kanske är det just därför man väljer bort det, för att det känns som en lyx och inte som en skyldighet.
Clara 8 veckor hos uppfödaren
Kommentarer
Trackback
