Korta ben kan också gå
Ibland förundras vi över hur mycket ork och vilja det finns i Lovisas lilla kropp. Hon erbjuds nästan alltid att gå själv och nappar på det, trots att vi tar ganska långa rundor med hundarna. Skönast är såklart att gå i skogen, där kan man lunka fram i sin egna takt och det inte finns några direkta faror med att låta henne springa fritt. Men hon får gå själv hem till mormor också, inne i stan och på Maxi. Dels tror jag att fysisk rörelse är toppen oavsett ålder men sedan är ju också ett sätt för henne att lära sig hur man gör. Lära sig att gå på ojämnt underlag, hålla handen nära trafik, se upp för människor osv.
Vi träffar väldigt sällan andra småttingar som promenerar för egen maskin, och de som gör det har ofta någon som ser till att de undviker alla faror. Jag tänker mig att ju mer Lovisa får prova desto lättare blir det för både henne och oss. Ibland går det lite långsamt, ibland blir det några skrubbsår och smutsiga kläder. Men oftast är det mysigt, givande och med stor glädje som vi upptäcker och provar nya saker :) Förvånandsvärt häftigt att se sin promenad ur barnperspektiv!
Kommentarer
Trackback
