lillalois

Värkarna drog igång lite smått redan på måndag förmiddag, inte regelbundna men ganska rejäla. Eftersom det var falskt alarm sist så vågade jag inte hoppas alltför mycket på att detta var starten på riktigt, men det hade ju varit lägligt. Värkarna höll i sig över dagen och kvällen men först vid 24-tiden kände jag mig säker på att "snart kommer det en bebis!". Älskling, och ställföreträdande hembarnmorska, konstaterade att inte så mycket hade hänt men jag var ändå säker på tisdagsbebis.

 

Det logiska beslutet vid 24.00 verkade just då vara "vi städar!", så att vi kunde släppa in barnvakt med gott samvete och landa med bebis i rent hem. Vid 02.30 var vi klara och jag kände att jag nog kunde, och borde, försöka få några timmars sömn. Måste säga att jag var förvånad över hur lätt det ändå kändes med Lovisa hemma. Hon sov ju under det värsta men jag ammade henne några gånger på natten och det funkade bra med värkarna. Strax innan 06 var jag uppe igen, då gjorde det för ont för att ligga i sängen och vila. Jag hade verkligen förträngt hur ont det ändå gör med värkar... Inte "nära-döden"-ont men inte alls så mesigt som jag mindes det, kroppen är allt smart ;) Karl kunde inte hitta några hjärtljud från bebisen när han letade med stetoskopet och eftersom Lovisa hade påverkat CTG när hon föddes så bestämde vi oss för att åka in till förlossningen. Mamma ringdes in så att Lovisa skulle få sova kvar i sängen, tur att vi bor bara några minuters promenad från varandra.

 

Vid 06.30 satte vi oss i bilen på väg till förlossningen, 06.40 befann vi oss på förlossningsrummet, 06.45 kändes första krystvärken och vid 06.50 var lillasyster ute. Tidseffektivt! Måste säga att jag är jättenöjd med bemötandet på förlossningen i Kalmar den här gången! Hade det varit såhär vid Lovisas förlossning så hade jag inte varit lika lockad av hemförlossning som jag var den här gången. Nu kändes det tryggt att vara på sjukhuset, inte obehagligt och dränerande. Barnmorskan som tog emot oss, Susanne, var väldigt lugn och mjuk. Lillasyster var lite stressad inne i magen hon också, men inte alls lika mycket som Lovisa. Det var ganska skönt att slippa allt kaos runt omkring och "bara" få krysta ifred. Den här gången kändes jag mer närvarande och kunde själv känna att krystvärkarna kom, sen när jag kände att hon nästan var ute så var det inte helt lätt att avstå från att krysta bara för att värken tog slut. Man är ju ganska motiverad att få uuuuut bebisen ;)

 

Eftersom allt hade gått bra så kunde de lägga henne direkt på min mage, navelsträngen fick sitta kvar ett tag och vi kunde andas några minuter. Hon kunde amma nästan direkt och det kändes bra att kunna ge henne det istället för att hon skulle flyttas direkt till ett undersökningsbord långt bort. Och den här gången fick pappa klippa navelsträngen.

 

När det sedan var dags att undersöka mig och sätta några stygn så var min önskan om att få vara närvarande och utan bedövning inte längre aktuell, ungen var ju ute ;) Lustgas is the shit! Tog många djuuupa andetag och trippade iväg på molnen under tiden som barnmorskan sydde både här och där. En snabb förlossning är ju positivt på många sätt, men kroppen hänger inte riktigt med...

 

Jag tror att det som sammanfattar min och Karls upplevelse av den förlossningen är "vad lugnt det var". Allt kändes bara lugnt och tryggt och bra hela tiden. Jag mådde bra, bebisen mådde bra, Karls kunde fokusera på att stötta och njuta istället för att oroa sig.

 

När själva förlossningen var över så började väntan, denna eviga väntan på undersökningar och att sex timmar ska passera. Otålighet är verkligen vårt andranamn :p Men vid 14.30 så var den sista läkarundersökningen klar, vi fick checka ut och kunde promenera hem till en förväntansfull storasyster och hundarna :)