Badposer eller bad poser?
Ett säkert knep för att få Lovisa på gott humör är att bada, alltid en succé! En bidragande orsak är säkert att det oftast innebär att hela familjen kryper ner i badkaret och när man väl sitter där är det svårt att fokusera på något annat än henne :p Sedan får hon ju en helt annan kroppskontroll i vattnet vilket hon också verkar uppskattat.
Man kan få en del schyssta poser i badet :p
Såå glad man kan vara!
Tjeeena ;p
Crazygenen syns på alla i familjen... :)
Dags för rutiner?
Nätterna här hemma börjar bli sena... Inte bara för oss vuxna utan även för Lovisa. I början när vi pratade om bra sovtider så tyckte vi att "sent" (jämfört med många andra familjers rutiner) var positivt för oss. Om Lovisa somnade runt 20/21 så fick hon lite tid tillsammans med Älskling trots att han kom hem från jobbet vid 17.30 ibland. Det gav också mig sovmorgon eftersom Lovisa sover till 09 (sååå skönt!). Så denna "rutin" kändes bra och vid den tiden på kvällen somnade Lovisa självmant, utan krångel, varma bad, pyjamas, metoder eller något annat som vi aldrig skulle klara av att följa :p
Men nu börjar det bli väldigt sena kvällar och det har fått mig att tänka till... Jag vet att Lovisa sover som bäst när vi själva lägger oss för natten, och när Älskling arbetar är det inga problem att krypa till kojs vid 22 om Lovisa kräver det. Men nu är vi helt lediga, har inga tider att passa och vill gärna njuta av den där nattliga "egentiden" (avskyvärt ord egentligen...). Då känns det jobbigt när även hon flyttar sovtiden senare och senare. Ofta samlar vi på oss en liten do-to-list som vi tänker att vi kan röja undan när hon har somnat, och om vi påbörjar den vid 23 så blir vår egen sovtid helt sjuk...
När man sedan läser om barns sömn så kan jag inte låta bli att fundera på om vi resonerar rätt? I sömn-böckerna står det mycket om att "barn som lägger sig tidigt sover bättre", "barn som lägger sig tidigt sover mer, även på dagen", "barn som lägger sig tidigt och går upp tidigt är friskare och klarar skolan bättre senare i livet" osv... (Källa = tveksam bör tilläggas.)
När man börjar diskutera skolbarn så tycker även jag att tidiga kvällar är en självklarhet, då har man ju en morgontid att passa och vara utsövd till. Men ett spädbarn? Om Lovisa sover 21-09 så får hon ju 12 timmars sammanhängande sömn? Amningspauser såklart men det räknar jag inte... Mycket solljus får hon ju också med tanke på att vi är ute mycket om dagarna. Så är det rätt eller fel? Borde man försöka flytta fram hennes sovtid för att göra "rätt"?
Jag har full förståelse för att rutiner underlättar för många, även för barn. Men rutiner har aldrig varit min grej... Och tanken är ju ändå att Lovisa ska växa upp i "vår" familj, men vårt tankesätt och fungera i vår vardag. För mig är flexibilitet något eftersträvansvärt, låsta rutiner känns urjobbigt! Sedan är hon självklart en egen individ som kanske revolterar totalt någon gång, eller får oss att ändra vårt sätt att vara för att hon föredrar något annat. Men så länge Lovisa verkar nöjd så känns det ologiskt att försökta forma om oss bara för att "alla andra gör så". Att alla andra gör något betyder sällan att det garanterat är det bästa i alla hänseenden... Och Lovisa somnar betydligt mer odramatiskt om hon får somna när hon själv vill (även om hon idag var övertrött faktiskt, därav inlägget...). Men vanliga vardagar så somnar hon gott vid 20/21. Ibland röjer hon runt lite till och somnar när vi lägger oss, men alltid på gott humör. Skulle vi försöka söva henne vid 19 skulle vi få världens kamp och det känns inte heller logiskt eller rätt... Detta får nog bli en fråga till andra AP-föräldrar för att få lite fler infallsvinklar :)
Men nu börjar det bli väldigt sena kvällar och det har fått mig att tänka till... Jag vet att Lovisa sover som bäst när vi själva lägger oss för natten, och när Älskling arbetar är det inga problem att krypa till kojs vid 22 om Lovisa kräver det. Men nu är vi helt lediga, har inga tider att passa och vill gärna njuta av den där nattliga "egentiden" (avskyvärt ord egentligen...). Då känns det jobbigt när även hon flyttar sovtiden senare och senare. Ofta samlar vi på oss en liten do-to-list som vi tänker att vi kan röja undan när hon har somnat, och om vi påbörjar den vid 23 så blir vår egen sovtid helt sjuk...
När man sedan läser om barns sömn så kan jag inte låta bli att fundera på om vi resonerar rätt? I sömn-böckerna står det mycket om att "barn som lägger sig tidigt sover bättre", "barn som lägger sig tidigt sover mer, även på dagen", "barn som lägger sig tidigt och går upp tidigt är friskare och klarar skolan bättre senare i livet" osv... (Källa = tveksam bör tilläggas.)
När man börjar diskutera skolbarn så tycker även jag att tidiga kvällar är en självklarhet, då har man ju en morgontid att passa och vara utsövd till. Men ett spädbarn? Om Lovisa sover 21-09 så får hon ju 12 timmars sammanhängande sömn? Amningspauser såklart men det räknar jag inte... Mycket solljus får hon ju också med tanke på att vi är ute mycket om dagarna. Så är det rätt eller fel? Borde man försöka flytta fram hennes sovtid för att göra "rätt"?
Jag har full förståelse för att rutiner underlättar för många, även för barn. Men rutiner har aldrig varit min grej... Och tanken är ju ändå att Lovisa ska växa upp i "vår" familj, men vårt tankesätt och fungera i vår vardag. För mig är flexibilitet något eftersträvansvärt, låsta rutiner känns urjobbigt! Sedan är hon självklart en egen individ som kanske revolterar totalt någon gång, eller får oss att ändra vårt sätt att vara för att hon föredrar något annat. Men så länge Lovisa verkar nöjd så känns det ologiskt att försökta forma om oss bara för att "alla andra gör så". Att alla andra gör något betyder sällan att det garanterat är det bästa i alla hänseenden... Och Lovisa somnar betydligt mer odramatiskt om hon får somna när hon själv vill (även om hon idag var övertrött faktiskt, därav inlägget...). Men vanliga vardagar så somnar hon gott vid 20/21. Ibland röjer hon runt lite till och somnar när vi lägger oss, men alltid på gott humör. Skulle vi försöka söva henne vid 19 skulle vi få världens kamp och det känns inte heller logiskt eller rätt... Detta får nog bli en fråga till andra AP-föräldrar för att få lite fler infallsvinklar :)
Orolig sömn
Mardrömmar kanske? Fullt sjå med utvecklingen? Eller bara gosig :)
Oavsett anledning så har vi haft många uppvak här hemma de senaste dagarna. Inte några längre stunder, känns som att hon bara måste få bekräftat att vi fortfarande är nära, väldigt ofta. På nätterna är det inga problem eftersom jag och Lollan sover ihopslingrade, kramas och ammar vid behov och det är väldigt enkelt. Men varken jag eller Älskling behöver liksom 14-16 timmars sömn och får myror i benen om vi ska ligga bredvid henne alla hennes vilopauser...
När hon sover i sjalen/selen funkar det utmärkt, men när vi är hemma känns det ganska tungt att ha henne där så många timmar. Nu bor vi ju så trångt att vi inte kan komma så långt bort, ens om vi ville :p Men det blir många avbrott för att bekräfta att hon kan sova vidare lugnt. Jag hoppas lite att denna "period" (tycker det låter lite fjantigt att kalla det det...) går över snart så att både hon och vi får lite längre och mer sammahållande pauser.
Tills dess fortsätter vi att kramas någon gång i kvarten även när hon sover :p
Tygblöjor och EC Light
Projektet "sy egna tygblöjor" las ner när Älskling hittade superpriser på ebay, direkt från Kina. Nya, fräscha och samma märken som sedan skickas hit till Sverige... Men för en bråkdel av summan, jag är nöjd!
Vi köpte ett paket med 6 pocketblöjor till att börja med, tyvärr tog leveransen lite tid nu när det närmar sig jul. Men idag klickade Älskling även hem ett specialexemplar, en tygblöja med apor på. För de som inte känner Älskling kan det verka som ingen big deal, men eftersom han är smått fanatisk över just apor så tror jag att detta exemplaret kommer bli väligt uppskattat :)
På tal om blöjor har jag har också funderat på det här med EC, Elimination Communication. På EC Swedens hemsida står det beskrivet så här:Det är ett sätt att via kommunikation med sin baby kunna förstå när han/hon behöver göra ifrån sig och då få chansen att erbjuda ett trevligare ställe än blöjan att göra detta.
Låter ju mysigt. Och krångligt?! Det går ut på att lära sig tolka bebisen signaler och på så sätt kunna sätta den på pottan i tid. En del använder aldrig blöja, någonsin, utan försöker förebygga och får nog en del fläckar här och var. Andra använder blöja ibland och en del, de som kallar sig EC Light, använder blöja men försöker ändå sätta barnet på pottan vid behov.
När folk säger "barnet visar när det behöver utträtta sina behov" har jag känt "ye right...". Jag kan verkligen inte komma på något som Lovisa gör innan hon kissar/bajsar som jag skulle kunna tolka som en signal för potta. I och för sig har jag ju heller aldrig kunnat notera när hon gör det eftersom hon har varit ett blöjbarn.
Hur som känns det som att nybörjaren får acceptera olyckor här och där, något jag helst avstår. Jag är helt enkelt för bekväm, och rädd om våra mattor, soffan, golvet, leksaker osv... För min del räcker det med att en olycka saboterar hela skötbordet för att jag ska känna mig smått äcklad.
Men så var det detta med EC Light, jag blev lite inspirerad när jag läste på Toadies blogg. Då har man alltid blöja på, dvs. slipper olyckor, men försöker ändå fånga upp det mesta på pottan. De flesta barn uträttar sina behov efter mat, sömn och lek sägs det. Ungefär som att rumrenshetsträna en valp tänker jag?
Under tiden som Lovisa ammades för kvällen så låg jag och tänkte på det där. Kanske skulle testa? Testa dör vi ju inte av? Någon potta hade vi inte tillgängligt så jag höll henne bara över vår toasits. Positivt tänkte jag "Det här går aldrig! Varför skulle hon kissa just nu liksom? Och på vår toalett, hon måste ju bli obekväm bara av att sitta här...". Ont om tålamod har jag också :p Men 30 sekunder senare kissade hon, på toaletten! Hennes mammas reaktion var: Coooolt! Snacka om bebisbubbbla... Men i alla fall, liiite coolt var det!
Självklart räknar jag inte med att nu kunna sluta med blöja helt och köra EC till 100%, det kommer jag aldrig hålla fast vid... Med jag blev allt lite sugen på att ta upp pottan från källaren och ge det ett försök, lightvarianten alltså.
Mamma sa "men inte ska väl en så liten behöva lära sig sådant" och den tanken har funnits hos mig med. Låt barn vara barn typ. Men när jag läste det här citatet på EC Sweden höll jag ändå med "Vi anser att våra blöjfria barn är lika mycket barn som de som har blöjor, skillnaden är att de ibland avbryter det de håller på med för att de vill gå på pottan istället för att bli avbruta för att få blöjan bytt.". Det ligger ju något i resonemanget att sitta på pottan eller att byta en blöja stör barnet lika mycket, det är bara olika metoder. Och varför då först öva några år på blöjor för att sedan lära om när man kan ta pottan direkt?
Kan vara viktigt att förtydliga att EC inte handlar om "potträning" och inte innehåller varken bannor eller beröm. Det ska inte vara en prestation att gå på pottan, det ska bara vara en naturlig del av vardagen.
Tål att tänkas vidare på...
När folk säger "barnet visar när det behöver utträtta sina behov" har jag känt "ye right...". Jag kan verkligen inte komma på något som Lovisa gör innan hon kissar/bajsar som jag skulle kunna tolka som en signal för potta. I och för sig har jag ju heller aldrig kunnat notera när hon gör det eftersom hon har varit ett blöjbarn.
Hur som känns det som att nybörjaren får acceptera olyckor här och där, något jag helst avstår. Jag är helt enkelt för bekväm, och rädd om våra mattor, soffan, golvet, leksaker osv... För min del räcker det med att en olycka saboterar hela skötbordet för att jag ska känna mig smått äcklad.
Men så var det detta med EC Light, jag blev lite inspirerad när jag läste på Toadies blogg. Då har man alltid blöja på, dvs. slipper olyckor, men försöker ändå fånga upp det mesta på pottan. De flesta barn uträttar sina behov efter mat, sömn och lek sägs det. Ungefär som att rumrenshetsträna en valp tänker jag?
Under tiden som Lovisa ammades för kvällen så låg jag och tänkte på det där. Kanske skulle testa? Testa dör vi ju inte av? Någon potta hade vi inte tillgängligt så jag höll henne bara över vår toasits. Positivt tänkte jag "Det här går aldrig! Varför skulle hon kissa just nu liksom? Och på vår toalett, hon måste ju bli obekväm bara av att sitta här...". Ont om tålamod har jag också :p Men 30 sekunder senare kissade hon, på toaletten! Hennes mammas reaktion var: Coooolt! Snacka om bebisbubbbla... Men i alla fall, liiite coolt var det!
Självklart räknar jag inte med att nu kunna sluta med blöja helt och köra EC till 100%, det kommer jag aldrig hålla fast vid... Med jag blev allt lite sugen på att ta upp pottan från källaren och ge det ett försök, lightvarianten alltså.
Mamma sa "men inte ska väl en så liten behöva lära sig sådant" och den tanken har funnits hos mig med. Låt barn vara barn typ. Men när jag läste det här citatet på EC Sweden höll jag ändå med "Vi anser att våra blöjfria barn är lika mycket barn som de som har blöjor, skillnaden är att de ibland avbryter det de håller på med för att de vill gå på pottan istället för att bli avbruta för att få blöjan bytt.". Det ligger ju något i resonemanget att sitta på pottan eller att byta en blöja stör barnet lika mycket, det är bara olika metoder. Och varför då först öva några år på blöjor för att sedan lära om när man kan ta pottan direkt?
Kan vara viktigt att förtydliga att EC inte handlar om "potträning" och inte innehåller varken bannor eller beröm. Det ska inte vara en prestation att gå på pottan, det ska bara vara en naturlig del av vardagen.
Tål att tänkas vidare på...
Pappa!
Inte konstigt att Lovisa tar extra tupplurar nu för tiden, så mycket som hon "snackar"... Babadahummuh... Självklart väntar vi med spänning på "mamma" och "pappa"! Eller varför inte Clara och Eros? Eros får nog vänta lite på sin tur, måste vara jättesvårt att uttala...
Just nu verkar det inte som att hon har koll på att hennes ljud kan ha betydelse för andra, men man kan ju låtsas :p Hon blir också väldigt ställd när man härmar henne, blir helt tyst och tittar förundrat på en.
Mormor har sagt nästan varje frukost "Lovisa kan du säga mamma? Mammammamamama!", Lovisa har kontrat med ett stort leende och pruttljud :) Och nu verkar det som att all mormors övning har varit förgäves för ordet Lovisa är närmast är faktiskt "pappa". Och inte bara "bappa" eller "dadda" som känns enklare utan några gånger har hon fått in ett klockrent "pappa". För mig känns P som en hård och svår bokstav men vad vet jag, länge sedan jag själv övade :p
De flesta saker här hemma heter "Babba" tror jag, det är det hon säger oftast när hon sitter och pillar själv. När hon har ögonkontakt med oss är det mer "mmm"-ljud.
Jag tycker att hon kanske säger "Ummummumm" när hon vill amma men måste fundera vidare på om hon faktiskt gör det varje gång eller om det är slumpen... Oavsett vilket är det superhäftigt med någon som försöker kommunicera med en! Tänk vilken ansträngning hon gör bara för att kunna tala "vårt språk", fabtastiskt vilken stark vilja små barn har att utvecklas!
Lovisa snackar med pappa under tiden har plockar ur diskmaskinen
Barnsäkra eller öva?
Funderade igår på vilken approach man skulle ha till barnsäkerhet. Barnsäkra upp över öronen så att man kan ta det lugnt när man är hemma? Eller barnsäkra väldigt lite och istället öva och passa hela tiden?
Jag antar att det där kommer att komma naturligt och det känns som att vi kommer barnsäkra så lite som möjligt (förberedelse är inte vår grej :p). Visst kommer det bli mycket pass i början men för det första så måste man ju hålla koll hur barnsäkrat det än är och för det andra vill jag att Lovisa ska vara välkommen i andras möblerade rum utan stress. Dvs. jag vill att både jag, Älskling och Lovisa ska ha rutin på hur man beter sig utan att förstöra så att det inte känns påfrestande att bli bortjuden.
Lovisa vet i alla fall hur hon håller oss på tårna! Igår visade hon t.ex. att hon nu kan klättra ur sin liggvagn :p Självklart var det ingen fara, vi stod precis bredvid. Men det blir allt färre ställe där hon är "lämningsbar". Och värre blir det :p
Åka kundvagn
Och på tal om "utveckling" så åker vi numera kundvagn också! Självklart med mamma/pappa "in her face" konstant! :p
Nya bilvanor
Lovisa har alltid ogillat babyskydd och bilåkning. Sådär starkt, panikartat och högljutt... Egentligen tycker jag inte att det är ett dugg konstigt, i bilen sitter hon fastspänd utan möjlighet att bli kramad och ammad vid minsta uppmaning, något som hon är ovan vid. Om det inte vore för att jag också värnar om hennes säkerhet så hade jag slitit upp henne ur babyskyddet direkt! Sekunder känns som timmar när hon blir så där ledsen...
För några dagar sedan konstaterade vi att vi aldrig åker bil längre, vi tyckte att vi var både hälso- och miljömedvetna som alltid promenerade ;) Men så skulle vi till IKEA för lite otympliga inköp och packade in oss i bilen. Ungefär samtidigt som vi rullade ut från kvarteret började Lovisa skrika och både jag och Älskling konstaterade: "Ah, just det. Det är därför vi aldrig åker bil!". Det känns helt enkelt bättre att promenera en mil t/r och bära hem saker för hand än vad det känns att åka tio minuter i bilen med Lovisa :p
Hur som har vi inte kunnat komma på något humant sätt att "öva" Lovisa på att åka bil. För mig känns all sorts övning i att inte få uttrycka sina känslor ganska hemsk och så länge vi inte kan få henne nöjd och trygg i babyskyddet vill jag inte tvinga henne. Det är för övrigt väldigt påfrestande även för oss vuxna att åka med en missnöjd bebis... Så vi har så långt det går avstått från bilåkande, de gånger vi måste åka någonstans har det blivit många stopp under färden för att kunna bära, amma och gosa med henne.
Men så nu, efter ett långt uppehåll, har det blivit lite bilåkning. Och vet ni vad? Vi har fått en helt ny bilåkarattityd! Lovisa är nöjd både vaken och sovandes :) Hon pillar på sina grejer, tittar på sig själv i spegeln, tittar ut och småpratar. Efter ett tag somnar hon mitt i aktiviteten, nöjd och glad. Ibland när det krisar lite så kan man nu sjunga "Trollmors vaggvisa" fram till nästa stopp, dvs. inget mer panikskrik. Åh vad skönt det är! Och vad rätt det känns nu att vi aldrig tvingade henne utan lät det ta sin tid :) Jag tror starkt på att om barnet är tryggt och aldrig "övas" i självständighet så kommer det ta alla de där stegen i sin egen takt, utan bråk och kränkningar.
Lite utveckling
Skriver bara upp lite milstolpar om Lovisas utveckling (så svårt att komma ihåg sen!). Lovisa är nu 5 månader och tre veckor.
- Lägger sig själv på mage från sittande
- Tar några steg med lära-gå-vagnen (helst bakåt :p)
- Vill gärna gå och stå med någon som håller henne i händer
- Ställer sig upp själv mot oss, ryggstöd i soffan och annat som man kan luta sig mot samtidigt som man drar sig upp
- Byter hand när hon leker med sina saker
- Övar stenhårt på "mmm"-ljudet! Hmmummmumm låter det hela tiden här hemma :)
- Rullar runt från mage till rygg och tvärt om utan problem. Dock är hon väldigt ointresserad av detta och gör det endast i "nödfall".
Vagnen
Mycket skojigheter
Ibland önskar man nästan att vardagen hela tiden kunde filmas och idag kom ett sådant tillfälle. Jag, Lovisa och hundarna hade lite eftermiddagsmys i sängen. Varje gång som Clara slickade Lovisa i handen så började hon tokskratta :) Lovisa gjorde sitt bästa för att klättra över mig och leka med Clara lite mer "handfast" (vilket hon inte får, jag vill inte att hundarna ska känna sig trängda av henne). Så jag tog fram fotbollen i tyg från IKEA för att flytta Lovisas fokus lite, då lekte de tillsammans! Så otroligt gulligt, båda tuggade på varsin sida och blev jättelyckliga om den andre kastade iväg bollen. Ingen tvekan om att de hade ett utbyte och lekte med varandra! Jag önskade verkligen att jag hade haft videokameran i beredskap då...
Annars har vi hittills haft det väldigt trevligt, besökt lekparken och sushi-lunchat med mamma. Tyvärr glömde jag selen/sjalen när vi gick till stan och Lovisa blev ganska upprörd när hon insåg att middagsvilan skulle tas i vagnen. Tur att hennes mamma är en hejare på "Trollmors vaggvisa", samt att det bara är fem minuters promenad till och från stan.
Dammparken
Lovisa tränar högläsning
Fortfarande dagens grej!
Blåsljud är det bästa!
Bilder till Älskling
Ett snabbt litet bildinlägg från oss till Älskling på jobbet :)
Hur snabbt ska det gå?
När Lovisa mer än gärna står så här flera minuter och upptäcker saker i ståhöjd så vet jag inte riktigt om jag ska bli löjligt stolt eller orolig? Det kommer gå ruskigt fort till den dagen vi får jaga lillan och inte bara kan "placera" henne på lämpligt ställe :p
Lollan då...
Säkerhetstänk
Vi tyckte att vi hade ett bra säkerhetstänk när vi ställde upp spjälsängen, då kunde ju inte Lovisa rulla iväg i sömnen. Nej, det stämmer fortfarande. Problemet är bara att hon snart häver sig över kanten när hon är vaken :p Skruttis...
Tänkarposen
Rackartygsposen...
Peta lite grann
Smaka lite grann
Å så häver vi oss upp på knäna!
Nästa gång så...
Feel good movie :)
Nappstinens
Jag har pendlar mycket i min åsikt kring nappar. När Lovisa föddes tänkte jag "Stoppa in en napp! Allt för att hon inte ska sutta på tummen!". Jag suttade nämligen på tummen länge, väldigt länge... Men sedan insåg jag att man nästan alltid kan trösta henne även utan napp. Genom att bära, amma, gosa, leka osv... Dvs. tillfredställa det behov hon kanske "egentligen" har, eller bara ge henne lite mer uppmärksamhet. Säkert varierar sugbehovet hos olika barn, och vi kanske har fått en utan så stort sugbehov.
Jag har i alla fall mer och mer börjat känna mig lat när jag stoppar in nappen. Dvs. att jag ger henne det "näst bästa", eller föder ett beroende som hon egentligen inte har, bara för att jag inte orkar ta itu med det egentliga behovet. Jag vet att nästan alla barn använder napp och lägger inga funderingar på hur andra ska göra eller varför de gör det. Men eftersom jag känner att vi egentligen har vertygen för att skippa napp så kan jag inte komma ifrån tanken på att vi "latar oss" när vi använder den.
En del hävdar ju att barnet bli beroende av amning istället för napp, eller använder bröstet som napp i tid och otid. För mig känns inte det så problematiskt. Jag tycker inte att vi ammar "jämt" när vi är utan napp, Lovisa ammar ganska sällan nu och verkar väldigt nöjd med det. Jag ser heller inte problemet med att amma henne till sömns.
Hur man än vrider och vänder på det så lägger ju de flesta föräldrar tid på att natta sina barn, genom att gosa, läsa saga eller vagga dem. Varför inte amma? Det känns också lättare att vänja av vid amning än med napp, brösten följer ju med mig och det krävs samarbete för att kunna amma. En napp däremot tillhör barnet och det kan vara svårare att argumentera för borttagandet av napp. Jag tycker också att amning på kvällen och morgonen kan verka mysigt även när hon blir äldre, dvs. jag tror att jag kan vänta tills hon själv inte vill amma längre. Nackdelen med att amma till sömns är att Älskling inte kan byta med mig, men å andra sidan har Lovisa på sistone börjat somna ganska lång tid efter amningen, dvs. den är kanske inte så avgörande alla nätter.
En annan tanke som slog mig igår var att man med napp "skjuter över arbetet" på barnet. De flesta barn tycker att det är ganska jobbigt att sluta med napp när det är dags. Barnet är då oftast gammalt nog för att föräldrarna ska kunna förklara att det bara är för småban, att tänderna bli sneda osv... Barnet anses då vara stort nog för att själv göra arbetet med att somna och tröstas utan napp. Å andra sidan var det kanske för att själva slippa det arbetet som föräldrarna började med napp överhuvudtaget?
Jaja, vi kommer nog fortsätta stoppa i nappen då och då. Men jag försöker att vara uppmärksam på varför jag stoppar in nappen och vilka alternariv jag har. Vissa dagar tycker jag att det är det helt okej att "lata sig", jag kanske ändå är för trött för att vagga och sjunga på ett mysigt sätt och då är det nog bättre med napp så att alla blir glada :) Och ibland fungerar det inte att amma, bära, gosa och leka. Då tar jag också hellre nappen än en missnöjd bebis. Men om vi redan nu använder napp någon gång i veckan så borde det inte vara så svårt att ta bort den helt sedan, Lovisa borde ha hittat andra strategier för att bli nöjd och trygg. Det känns logisk just nu i alla fall :p Kanske resonerar vi annorlunda om en vecka då Lovisa kanske har fått ett sugbehov utöver det vanliga, eller den dagen hennes första mening blir "Ge mig napp!!". Det visar sig :)
Nattningsrutiner
Jag tror inte att självständighet är något som man ska "öva" på med bebisar, för mig går det emot alla föräldrainstinkter oavsett populära råd. Jag tror inte heller att man kan skämma bort dem med för mycket närhet om barnet vill vara nära.
Många varnar för att barnet blir bortskämt och jag undrar lite på vilket sätt det är skadligt med en bebis bortskämd med närhet? Det varnas också för att barnet aldrig kommer att bli tryggt på egen hand och att det alltid kommer att vara "krävande".
Jag tror tvärt om, att ett barn som tankats med trygghet och närhet bär med sig det när den blir äldre och är väl rustad för självständighet när den känner sig redo. Det ger en frivillig självständighet och en trygg känsla i magen. Typ som när Lovisa kastar sig ut i vattnet i simhallen, då är hon lite väl redo... :p
Ikväll somnade Lovisa helt själv i sängen, utan nattning, utan övning och utan bråk. Hon verkade bara nöjd helt enkelt, när hon hade fått leka av sig lite med täcket :) För mig känns det lite konstigt, hon är ju inte den enda som tycker att vårt kvällsgos är mysigt! Men det stärker mig i alla fall i tron om att även barn som får sina behov tillfredställda direkt, alltid lyssnas på och alltid får vara nära växer upp till självständiga små individer :)
Lovisa kryptränar
En bit in i träningspasset (mamma var långsam med kameran...) så hon börjar tappa "stinget", men tekniken finslipas för fullt! :)
Torsdag
En aktiv förmiddag med pyttesång på Öppna Förskolan i Oxhagen och sedan en runda på Maxi och stan varvas nu ner hemma i sängen.
Idag gick vi på pyttesång för barn upp till 11 månader istället för upp 6 månader. Samma plats, samma människor, nästan samma sånger men en helt ny tid var det i alla fall :p Lovisa tyckte att sång är toppenkul och sedan stannade vi kvar ett tag och socialiserade oss. Liten aktiv tjej somnade redan i trapphuset sedan...
Kolla in den minen ;)
Nu är vi hemma sedan en tid tillbaka och Lovisa har kryptränat i sängen! 10 minuter senare tokdäckade hon, det måste ta på krafterna att lära sig :) Och nu när jag har träffat de lite äldre barnen på Måsen så känner jag att Lovisa gärna får vara stilla ett tag till...
Jag hade tänkt vara effektiv ikväll och tvätta men tänka sig, det var stopp i avloppet! Istället får jag krypa ner bredvid Lollan och vila. Så synd... ;)
