lillalois

Jag levde ju i tron om att "nappen är en ersättning av bröstet", och i mitt huvud betyder det typ "barn föredrar bröstet men nappen är näst bäst". Alltså borde barn som erbjuds bröstet också föredra det? Nej, inte enligt Lovisa...

Jag har full förståelse för om man inte orkar amma jämt och ständigt och därför känner att nappen är en skön avlastning. Men om jag nu är beredd att amma heeela tiden, dygnet runt och hejsansvejsan så är det väl själva sjutton om ungen ändå föredrar napp? Det går liksom emot min grundidé...

När Lovisa var riktigt liten så ville hon inte ha napp så då var det inte så mycket att snacka om. Amningen var alltid ett säkert kort, Lovisa blev nöjd och med största sannolikhet somnade hon också. Men den senaste tiden har hon inte alltid blivit nöjd av att "bara" ammas, inte om hon är trött. Vi försöker då sjunga, vagga, promenera, avleda, amma igen osv... Resultat? Argare och argare bebis. Och vad händer om vi sätter i en napp? Jo, hon somnar efter typ två sutt...

Varför? Jag känner att jag liksom vill ha en förklaring! Hur kommer det sig att nappen fungerar bättre? Betyder det faktum att hon gillar det att det är rätt? Eller är det som med sötsaker, smakar gott men är ändå inte nyttigt? Ska man ge nappen eftersom hon uppenbarligen är nöjd då eller ska man hålla fast vid att inte vänja henne vid den?

Eller ja, alltså hon är nog redan van... När man vet att ett knep fungerar är det svårt att motstå det när ens skruttis är otröstlig. Dvs. den där nappen har använts några gånger... Hittills endast vid sövning men ändå. Trots att detta underlättar för oss så känner jag mig lite irriterad. Mest irriterad för att jag inte förstår varför tror jag :p