lillalois

För några dagar sedan konstaterade vi att vi aldrig åker bil längre, vi tyckte att vi var både hälso- och miljömedvetna som alltid promenerade ;) Men så skulle vi till IKEA för lite otympliga inköp och packade in oss i bilen. Ungefär samtidigt som vi rullade ut från kvarteret började Lovisa skrika och både jag och Älskling konstaterade: "Ah, just det. Det är därför vi aldrig åker bil!". Det känns helt enkelt bättre att promenera en mil t/r och bära hem saker för hand än vad det känns att åka tio minuter i bilen med Lovisa :p

Hur som har vi inte kunnat komma på något humant sätt att "öva" Lovisa på att åka bil. För mig känns all sorts övning i att inte få uttrycka sina känslor ganska hemsk och så länge vi inte kan få henne nöjd och trygg i babyskyddet vill jag inte tvinga henne. Det är för övrigt väldigt påfrestande även för oss vuxna att åka med en missnöjd bebis... Så vi har så långt det går avstått från bilåkande, de gånger vi måste åka någonstans har det blivit många stopp under färden för att kunna bära, amma och gosa med henne.

Men så nu, efter ett långt uppehåll, har det blivit lite bilåkning. Och vet ni vad? Vi har fått en helt ny bilåkarattityd! Lovisa är nöjd både vaken och sovandes :) Hon pillar på sina grejer, tittar på sig själv i spegeln, tittar ut och småpratar. Efter ett tag somnar hon mitt i aktiviteten, nöjd och glad. Ibland när det krisar lite så kan man nu sjunga "Trollmors vaggvisa" fram till nästa stopp, dvs. inget mer panikskrik. Åh vad skönt det är! Och vad rätt det känns nu att vi aldrig tvingade henne utan lät det ta sin tid :) Jag tror starkt på att om barnet är tryggt och aldrig "övas" i självständighet så kommer det ta alla de där stegen i sin egen takt, utan bråk och kränkningar.